Idag var då dagen när jag skulle vittna. Jag har ju inte hunnit våndas så länge över det eftersom de ringde mig igår. Jag var klar hos synoptik redan vid tio i tio. Därför hann jag gå och sätta mig i bilen och åka bort till stegen. Tänkte att jag väntar där i bilen till de ringer. Klockan gick, och hon blev kvart över och tjugo över. De hade ju sagt att det kunde bli uppskjutet och att jag då skulle vara tillgänglig till de ringde helt enkelt.

Vid en sådär fem i halv gick jag in på stegen i alla fall, tänkte att det är ju bara att gå ut igen när de ringer. Det kan ju dröja till i eftermiddag lixom. Hade mobilen i handen hela tiden för jag var rädd att det inte skulle vara nån mottagning där inne. Men det var fullt hela tiden.

Sen skulle jag vika ihop gardintyget som jag hade tagit till mig och blev tvungen att lägga mobilen i fickan typ en halv minut. När jag tog upp den igen fick jag ett meddelande att de hade ringt. (Alltså att jag inte hade haft mottagning så det gick direkt till svararn....?!?!) En halv minut, paniken växer! Jag försöker ringa upp, men kommer till en röst som säger att det är många som ringer just nu. Henke ringer, antog att de hade hunnit försökt ringa hem oxå. Tryckte av honom, som bara ville säga att jag inte ska ringa upp utan att de ringer igen fick jag veta senare...

I alla fall, svarade de i växeln surt att de kan väl för sjutton inte hålla reda på vem som sökt mig minsann! Så hann jag inte mycket mer än lägga på med surtanten i växeln så ringde de....

Jag hade hoppats på att de skulle ställa frågor, men jag fick redogöra för hela händelsen. Vääääldigt jobbigt då jag själv, okej tillsammans med maken, ställt min egen diagnos: Alzheimer light!

Men det gick bra, de ställde lite frågor på det, när jag var klar. Så jag hoppas verkligen de får det straff de förtjänar!

Det har stått en hel del om detta i tidningen, men jag vill ändå inte gå in på det mer än såhär här. Undrar ni något får ni gärna fråga mig personligen, ni som kan.

That´s all for now.